Samma sak som vanligt

Vårterminen drog igång igår och när jag gick och lade mig igår så fanns den där välbekanta känslan av ångest i bröstet. Du borde gjort mer, du borde lånat böckerna, suttit fler timmar och pluggat och helst skrivit klart alla tentorna och gjort klart alla kurserna och VARFÖR har du inte gjort det?!”. Trots att jag mycket väl vet att nej, det är helt och hållet omöjligt att faila vårterminens alla kurser allra första dagen. Men det går på automatik det här med rädslan att misslyckas. Skitstörigt.

När tankarna flyr och orden gått vilse

Nu har det gått närmare tre veckor sedan min älskade lämnade oss för att påbörja sin resa, sitt nya stora äventyr.

Jag trodde att jag skulle skriva mer än jag gjort hittills, för att bearbeta och så men orden har inte infunnit sig. Inga tankar eller formuleringar som infunnit sig och när jag nu skriver första meningen kommer tårarna direkt.

Senaste tiden har fokus legat på att hålla ihop. Att försöka få vardagen att fungera och jag är nog inte riktigt där än men det börjar bli bättre. För allt är så annorlunda nu. Livet behöver omstruktureras och det känns ganska övermäktigt allt som oftast. Så mycket som behöver göras och vart börjar man? Med mat, sömn, älskade ljudböcker och böcker man läst miljoner gånger innan och pärlplattor medan man lyssnar på musik och pratar med folk. Det är en bra början i alla fall.

 

 

Tillbaka i vardagen

Så nu har jag varit i Växjö på campus och träffat kursarna och gjort allt jag skulle göra där uppe. Åkt tåg alldeles för mycket, sovit alldeles för lite och så många intryck. Det känns som man är jetlaggad på något sätt. Inte alls mysigt.

Men nu är det tillbaka till vardagen och mina vanliga rutiner, det känns skönt. Eller jag kanske inte ska tala om rutiner egentligen eftersom jag fortfarande håller på att bygga upp bra sådana men bara det att kunna gå och lägga sig när man vill och inte för att man måste, och på grund av det inte kan somna.

Nu är det en sådan där period igen

En period då jag har väldigt mycket att göra. Exempelvis kommer jag kommande vecka spendera tre hela dagar på campus uppe i Växjö och det innebär alltid ett visst mått av stress och oro. Men det ska säkert gå bara fint. Bara jag blir klar med allt i tid så. Peppar, peppar…

Stress, stress och sedan då?

Det här med att vara en uppskjutare av rang, att älska att ha koll på saker och ting och planera ända ner i minsta detalj vid vissa tillfällen ni vet gör att stressnivån inom en ibland skjuter så högt i höjden att man inte vet om man ska skratta eller gråta och man vill helst av allt bara lägga sig ner och sova när måsten och borden hopar sig. Det går att beskriva tiden som nyligen passerat som sådan.

Att försöka göra allt samtidigt på grund av att uppskjutningen av saker skett och att alla deadlines, tentor och resor hamnar samtidigt är redan från början dömt till undergång. Saker blir inte bra och vet man dessutom med sig att sociala event tenderar göra en utmattad så är det väldigt, väldigt skönt att komma hem igen. Oavsett om man fortfarande har massa saker att göra är det värsta bakom en.

Efter två dagar när alarmet ljudit vid femtiden på morgonen och man har fladdrat iväg till buss och tåg redan en timme senare så känns det extremt lyxigt att bara gå och lägga sig i sängen en stund mitt på dagen och kanske läsa några sidor för nöjes skull, se en film, sova en stund och samla energi och ork med katten spinnande bredvid sig. Hur skönt som helst.