Det finns en längtan, en längtan om frihet. Kanske är det för mycket begärt, kanske inte. Men det spelar roll. Ibland är det svårt att veta varför saker är som de är. Detta är en sådan sak. Hur uppnår man frihet när man inte vet exakt vad fångenskapen beror på? Det enda man vet är att man är fångad och hur det påverkar en. Men vad det verkligen beror på, ja det är en helt annan sak.
Vill man veta? Vill man ha svar? Är man redo för svaren och om man är det, vad kommer det innebära? Ibland, inte alltid, är det så lätt att se svaren. Man vet precis hur man borde göra, men ändå gör man det inte. Varför? För att det är svårt och gör ont? Allt gör ont. Fångenskap med, men kanske finns det olika typer av smärta?
Tänk om man bara kunde slippa, ja släppa, allt sådant där och öppna dörren till friheten själv. För tro inte att det är någon annan än du själv som gjort dig till fånge. Andra kan såra, andra kan göra de mest fruktansvärda saker emot dig, men ingen och då menar jag ingen, kan göra dig så illa som du själv. Man må vara fången, men även fångvaktaren.
Kanske börjar man fundera, leta i minnets skrymslen och vrår efter svar, men det är så lätt att gå vilse. Så vilse att man bara går runt i cirklar och spiraler som leder runt, runt och får dig djupare ner i sinnets fånghålor. Återigen har man själv gjort det. Man har låst dörren, kanske inte slängt nyckeln riktigt än, och så är man där igen och väntar och hoppas. Kanske kommer den där enkla, magiska lösningen. Hoppet är det sista som dör sägs det, men man kan inte leva på bara hopp. Det blir ett icke liv med ältande av minnen från gårdagen och ångestfyllda tankar och förväntningar om morgondagen. Ja, men nuet då? Nu, just nu, det som egentligen är livet. Det bara rinner iväg, kanske inte helt bortkastat, men utan mening.
Det krävs mod att leva och inte bara vara vid liv. Jag önskar att jag var modigare. Jag önskar att jag var fri. Att jag ska kunna slänga nycklarna och lämna dörren öppen. Jag vill välja friheten och livet och inte låsa in och inte leva livet som det skall levas. Men fångenskap är tryggt, alldeles för tryggt och hemtamt. Jag vill stanna, jag vill gå vidare. Hur gör man egentligen? Hur lever man livet? Varför finns det ingen manual? Inte för att jag skulle följa den ändå. Sådan är inte jag. Jag går min egen väg. Den må vara smärtsam och krokig. Alla val jag gör är inte enkla eller rätt, men de är mina.
Det handlar inte om att inte bli våt om fötterna, det handlar om att inte drunkna helt.
Jag gör vad som krävs helt enkelt även om logiken inte alltid får plats, bara känslan. Man kan fly från mycket, men inte ifrån sig själv.
2009-09-08
Jennologi 