Det kallas tvivel, det där som stör…

Idag är tredje dagen på höstterminen och jag har redan hunnit med att haft ett par dagar med någon slags obestämd men ganska överväldigande ångest. Mina små mentala demoner som jag dömt till ångesthamstrar har varit helt sjövilda och bestämt hävdat att jag kommer faila mina studier, att jag inte komma finna och/eller kunna ta hand om en ny liten katt och att mina planer på att hälsa på en vän är dömt till katastrof redan på förhand. Inte speciellt rationellt, men rädslor är sällan det.

Så därför gör jag mitt bästa att motverka dessa genom att skriva om dem, själv hävda att nej det är tämligen orimligt att man skulle faila sina studier redan första, eller andra dagen, prata med min vän Y om saken och intala mig själv om att vill inte folk att jag ska träffa mig, eller att jag ska hälsa på så kommer de förhoppningsvis säga det.

Jag har dessutom tittat genom vad kurserna innebär att jag ska göra och gjort en del småsaker idag och det borde väl stilla oron en smula i alla fall. Att jag gjort det jag ska. Det blir bra det här.

I morgon börjar allvaret igen

Nåja, fullt så dramatiskt som rubriken på detta inlägget är det kanske inte. Men imorgon börjar jag i alla fall studera igen och det är en ganska stor sak för mig. Eftersom saker blev som de blev i år med min flickväns insjuknande och dödsfall så låg mitt fokus på ungefär allt annat än att studera i våras och det var långt ifrån säkert att jag skulle få studiemedel igen nu i höst. Men det fick jag.

Nu efter nästan ett halvår av tid då jag bearbetat det som skett, dragit mig själv på fötter igen även om det är vingligt ibland, tvingat mig själv att umgås och inte isolera mig precis hela tiden, så tror jag att jag är redo att komma igång igen. Det är rätt stor skillnad från att ligga i sängen om natten, inte kunna sova och ifrågasätta att man själv är vid liv och om man verkligen borde fortsätta vara det och ha noll koll på de mest basala,vardagliga saker till där jag befinner mig nu.

Kanske kommer det fungera, kanske inte. Men jag vill i alla fall.

Sommarens varmaste dag?

Vet inte om det var det, men om det inte var det så låg det på gränsen i alla fall. Och jag som igår var orolig för att det skulle regna eller något idag eftersom jag hade utomhusplaner. Men det var inga som helst problem. Snarare tvärt om.

Det var jättevarmt. Så pass att jag mådde lite illa i den gassande solen.. Men bara jag fick sitta i skuggan och dricka lite vatten var jag nöjd och glad. Jag och S var ute och spelade Pokemon Go och hängde. Det var riktigt trevligt. Vi såg en häger vid stadsbiblioteket. Jättefin fågel. Real life-pokemon så att säga.

Nu sitter jag inne i min lägenhet, med fötterna i ett iskallt fotbad och hinkar isvatten. Bra dag trots den stekande värmen.

Nittonde veckan i projektet

Här grönskar det, på min balkong, här växer gröna ting. Sockerärten nere till vänster, solrosen nere i mitten tillsammans med en liten krasse som bosatt sig där och så krukorna jag planterade nyligen. Längst till vänster där uppe är det -nog- solros, mitten är det prydnadspumpa och till höger mer sockerärt.

Här har vi då mer krasse som växer så det knakar och samma sak med min prydnadspumpa. Holy something, vilken skillnad det är mot förra veckan. Jag hoppas den kommer hinna blomma i alla fall innan det blir för kallt ute.

Och till sist Butternut squash-pumporna jag fick av Y. De blommar mest hela tiden nu, men de tenderar ramla av hela tiden. Så sorgligt. Men de är fina så länge de varar i alla fall.

En helt vanlig onsdag

Satt ute i parken i över en timme idag och hade tur att folk kom och lade lures på pokestopen. Sedan råkade jag kanske använda upp alla bollar istället för att samla på mig fler. Ops. Sedan passade jag på att gå förbi affären innan jag gick hem och gjorde lunch och nu sitter jag och bara tar det lugnt och ska nog ta och läsa en bok snart. Det blir fint det. Har vattenmelon i frysen som väntar på mig till senare. Lyx!