Varför gråter far?

Tunga steg i trappan och inne i det lilla hålet i väggen till boning, en trappa upp på vingliga stolpar och trött lutandes mot husruinen intill, blir alldeles tyst. Far är på väg och alla sneglar oroligt åt mors håll medan de långsamt glider in i skåp, bakom den halvt sönderfallna kökssoffan där far och mor sov. Den minsta av dem drar den smutsiga tvätten över sig och blir till ett med högen i tvättkorgen. 
Vems mor hon är lite oklart, bara en i raden av många, men i alla fall den minstas måste hon ju vara i alla fall. Annars hade hon aldrig fått stanna. De flesta stannade aldrig länge ändå, ingen hade hittills lyckats ge far det far ville ha. 
Stegen stannar utanför dörren och alla håller andan, ska far vara god ikväll? Har han mött de som vandrar gatorna fram i sina svarta kåpor, bland sophögar och ruiner i staden, de som sägs frälsa själar som gått förlorade genom att ge dem ett namn.
Det skramlar med nycklar och en vrids sakta, knarrande om. Låset är bland det dyrbaraste de har. Det säger alltid far de gånger han väl talar till dem. Oftast sitter han bara där vid bordet med den solkiga duken och stirrar in i väggen där det borde ha varit ett fönster. Någon, en tidigare mor, har satt upp gardiner runt en målning för att ge intryck av ett fönster i alla fall. Problemet är bara att de otäta, fuktdrypande väggarna inte bidrar ett dugg till illusionen. Inte heller bristen på målning. Den sålde far förra vintern för att kunna köpa Glöm bort. Far gör allt för Glöm bort. Men ännu har han inte lyckats glömma bort sin familj, de många barnen och hans miserabla tillvaro. Det kostar för mycket. 
Handtaget trycks ner, dörren knarrar oroväckande, och far kommer in. Stänger den bakom sig igen och torkar av de sönderfallande stövlarna, omvirade med trasor och oroväckande droppande av avloppsvatten, det känns så på stanken i alla fall, på den slitna mattan. Stanken avviker från den vanliga lite söta, ruttna odören som finns här inne och som aldrig försvinner, hur mycket mor än städar. 
Far ser sig omkring i det minimala rummet. De har inte ens ett avträde här, det finns ute på innergården och de delar alla på den. De har knappt något som kan kallas för kök heller, bara en rostig gammal spis som hela tiden ryker in och en spann med vatten hämtad från brunnen på stadens torg. Det är allt. 
Blicken fastnar på mor som skamset rodnar och hon skyndar sig bort till tvättkorgen och lyfter upp den och bär den bort mot dörren med gungande kjolar. Där stannar hon och ser ner i golvet. Väntar på hans godkännande och rycker endast lite till när han höjer handen och långsamt smeker henne över kinden med det metalliska, kloliknande fingret och lutar sig fram som för att viska något i hennes öra, men drar bara in hennes doft innan han backar undan och öppnar dörren åt henne och släpper ut henne. Hon försvinner ut skyndsamt och är borta. 
Det gör alltid ont när mor försvinner. De har inget Glöm bort som far har. De har alla sina minnen kvar. Minnen som aldrig försvinner och som ofta förvandlas till mardrömmar som håller dem vakna om nätterna i ett tillstånd som inte ledde till något gott. Till sist är stanken så fruktansvärd, inte något annat likt, att ingen står ut och detta trots att far är behjälplig och bär ut dem, det som inte ska vara i någon människas boning. Bärs ut, läggs ner, glöms bort. Högen som växer.
Far sitter där ensam till sist. För visst är man ensam om man inget ser och inget minns? Flaskan med Glöm bort står tom framför honom och lika tom är hans blick. Då och då hörs klagande och krafsande ljud från de otäta golvplankorna. Far harklar sig lite, stampar otåligt med de stövelklädda fötterna och torkar sig lite i ögonen.
“Säg, varför gråter far?”, hörs en liten viskande röst.
“Tig…”
“Varför gråter far? Varför gråter far?” De små rösterna blev fler för varje gång han stampade med foten och bad dem tiga. Till sist var de så många som de någonsin varit.
“Men tig då!”
“Namn, namn. Ge oss namn!”
“Tig! Ni finns inte! Ni finns inte…”
Men de lämnade honom inte ifred. 

How Little Bell found her furever home and got a name

Once upon a time in the magical land of Meow lived a nameless little kitten. The kitten had the softest black fur you have ever seen and with a tiny white furshaped bell on her belly and she was a very, very happy kitten. She just loved everybody, but the sad thing is not everybody loved her back. They thought she was a bad kitten and that she bring bad luck. Why you wonder? Well you see the other cats only saw a black cat and thought that means bad luck. They didn’t know better. So they avoided her.

The magical land of Meow was a rich and happy land. Full with nice hunting grounds, sunny spots to rest and all the pets you could wish for from the hoomins. You see when a kitten came of age they are allowed to pick a hoomin family for themselves and stay happily ever after with them.

When the nameless little black kitten came of age she proudly baffed her fur so it shined nicely and trimmed her little claws so she wouldn’t by mistake hurt anybody. And then she took off to the adoption event.

It was a bright and sunny morning and our little black kitten strutted happily down the street. Our little friend didn’t noticed how cats and hoomins moved out of her way. Hissing and spitting at the sight of her. She was luckily unaware of that.

Suddenly the sky went dark and the rain started to fall. Cats and hoomins all around took shelter in the alleys and the store doors and was going to wait until it stopped but our friend continued and came to the place where the adoption was going to take place.

It was quite empty when she arrived and the few ones there seemed to be avoiding her. She still didn’t take any notice of it though, because she was so exicited about this big day. She found a nice spot on a table for herself, with a nice pillow to rest upon and she once again groomed herself until she looked her very, very best.

During the time the place filled up with cats and kittens of all color, length of fur and shape. Everybody looking their best just like our little black friend.

So the hoomins entered the room and began to look around. Each by each cats and kittens chose their hoomins and went home with them. But not even one stopped at our friend to look at her. They had noticed her black fur and didn’t want to bring her home. Slowly little nameless reckoned the fact and slowly she turned sadder and sadder. Why wouldn’t anyone want to be her hoomin? In the end of the day it was only her left and now she had give up. She was going to remain all alone.

But then a hoomin entered the room. It was and old little lady and when she laid her eyes on our little friend and she in return laid her eyes on the old little lady they both knew! This, this was meant to be! And they both hurried over to the other one and our little friend headbutted the nice little old ladies hands and purred and the little old lady picked her put in her arms and said, “Hello there little one, aren’t you an adorable little kitten, with black silky fur and the cutest little white bell on your tummy. I want to take you home with me and name you Little Bell. Now would you like that?”.

And our little black friend purred and purred and even licked the nice little old lady’s hands and face and showed in every possible way that yes, oh yes, she would like that every much.

So the little black kitten, now named Little Bell traveled home in a nice basket with a nice, soft pillow to rest on to live happily after ever with her hoomin.

Now you might think, maybe the old little lady just picked Little Bell because she wanted a cat and Little Bell was the only one left? But no, that was not the case. She wanted Little Bell because she had black fur. Because the little old lady did not let superstitiousness come in the way for getting a new friend for life.

Rädsla

Det var sent på natten eller tidigt på morgonen och hans vän hade till sist gått hem. Det hade varit ett långt och jobbigt dygn. Med rädsla, tårar och smärta. Nu satt han på den inglasade balkongen och såg solen gå upp över det Västerås som han för tillfället kallade sitt hem och rökte en av sina älskade Lucky Strikes. Inte den första i mängden kunde man lätt tänka sig eftersom askkoppen svämmade över vid hans sida. Han satt i en fåtölj inkurad i en filt och tittade mer eller mindre tomt ut över taken.
Han undrade vart Hampus var. Han visste att han skulle klara sig. Att hans älskade vän, älskare, partner… det spelade faktiskt ingen roll vad Hampus var eller inte var. Han älskade honom oavsett. Även om de flertalet gånger hade slagits, bråkat, skrikit och bara allmänt ‘hatat’ varandra till döds av svartsjuka så var det honom han tänkte på nu.
Han fimpade cigaretten och tände en ny. Försökte tänka på något annat men tankarna gled som de ville. Han var trött, förbaskat trött och fortfarande skakig sedan kvällen innan men det hade han inte visat att han fortfarande var. Jonathan skulle aldrig ha gått hem då.
Den där mannen hade lyckats skrämma honom rejält och vem hade vetat vad som kunnat ske om inte vakterna ingripit. Nog för att han hade fått stryk förr men det här kändes obehagligt. Hur fan hade mannen vetat att han hade handlat. Han gned sig i ögonen, de sved och var torra. Han blinkade lite och gäspade och tog ännu ett bloss på ciggen. Munnen kändes som en askkopp.
Mobilen låg vid hans sida och han tog upp den och tittade på den. Inga nya sms men den innehöll sms från både Hampus och Nikolaj. Ryssen ja. De hade haft en trevlig natt. Av det han mindes i alla fall. Ett stygn av dåligt samvete smög sig in, men han slog bort det. Han var inte tillsammans med Hampus. Det spelade ingen roll om han hade sex med någon annan eller inte. Dessutom… hade inte Hampus stått i hallen med den där bruden och varit väldigt upptagen precis innan han hade svimmat? Han ansträngde sig för att minnas men alla tankar flöt ihop och gjorde det omöjligt att komma ihåg.
Han reste sig plötsligt och gick in i lägenheten igen, fortfarande med ciggen i mungipan och han gick bort till kylen och öppnade den. Tittade på klockan och tog fram tog fram frukostmat och prylar och satte sig på en av barstolarna och drog åt sig diabetessakerna. Sköt in en ny sticka och stack sig sedan i fingret och förde bloddroppen mot stickan. Kollade blodsockret och mätte sedan upp insulinet, satte på en ny nål och tryckte in det i det mjuka hullet på magen. Han väntade lite och sedan bredde han sig en macka och tuggade.
Men han hade inte riktigt ro att äta så han lämnade sakerna vid bordet och gick och la sig ovanpå sängen och stirrade i taket. Han flinade svagt för sig själv och kände sig plötsligt lastgammal då han funderade på vad han skulle göra med sitt liv. ‘Vad ska du bli när du blir stor min lilla vän’ hörde han mer eller mindre sin farmors röst i huvudet och han kunde inte låta bli att skratta åt det hela.
Till sist somnade Anton av utmattning.

Från svart till grått

I hela mitt liv har jag älskat Hampus. Ända sedan den där dagen i aulan då han  sjöng med skolans kör. Minns du? Jag minns det som det vore igår och du har sagt det många gånger att jag borde gå vidare, att jag inte borde klänga mig fast i det förflutna som jag gjort. Mina minnen är mitt allt, förstår du inte det? Det är minnena som hållit mig kvar så här länge. Trots allt kaos, trots all smärta och all skit som vi varit med om. Ja, jag säger vi. I nästan femton år var det faktiskt vi. Inte alltid ett par, men ändå en samhörighet som i alla fall jag inte kan förklara, hur mycket jag än hade velat det.

Alla de gånger vi bråkat som om det varit på liv och död. Kanske har det just varit det. En strid på liv och död. Nu är du på andra sidan. Inte död, men annorlunda och utom räckhåll. Det känns så svårt att förstå även om jag på något sätt accepterat det. Vissa saker är lättare att acceptera än andra. Att jag älskar dig gör nog sitt till. Jag vet att du älskar mig fortfarande, kanske inte på samma sätt längre, kanske har du till och med tröttnat. Jag förstår dig, tro mig, det har jag gjort med.

Alla sa att jag var stark, att jag klarade vad som helst med båda fötterna på jorden även om allt välvde sig i kaos omkring och visst var det så, men det betyder inte att det varar för evigt. Någon gång tar styrkan slut och man orkar inte mer. Någon gång börjar sprickan vidga sig och till sist faller allt i tusen och tusen bitar. Det är en fruktansvärd känsla att inse att man faller utan slut, jag förstår det nu, hur det kändes för dig alla de gånger som det gick åt helvete. Man orkar inte hur mycket som helst.

Saker har en tendens att bli värre och värre även om man tror att det inte kan det för att allt är så fruktansvärt plågsamt som det redan är. Ner, ner, ner går det och till sist är det bara att dyka rakt ner för man orkar inte ens försöka längre. När som helst kan smärtan slå till med all sin kraft och så ligger man där omkullslagen av förlusten igen.

Jag älskade, älskar dem alla fortfarande trots att de är borta nu sedan länge. Jag kunde inte älska Amalia medans hon levde, men nu, när hon är borta så saknar jag henne mer än någonsin. Det känns så fel att hon blev inblandad i våra liv, ett oskyldigt barn utan skuld. Vad är meningen? Finns det ens en mening med det som sker?

Jag har alltid älskat det liv jag levt men på något sätt har det varit en hatkärlek många gånger. Ett beroende man inte kommer ur och när man en gång väl börjat är det bara att fortsätta. Vet jag ens vad kärlek är? Kanske är det bara ett spel som jag aldrig kan vinna. Spelet om lyckan. Jag har trott jag varit lycklig. Jag har strävat efter att behålla den känslan men misslyckats gång på gång. Hur gör man egentligen? Varför försöker man ens?

Det är åtta månader sedan nu. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag inte fick dö ifred den gången. Jag var beredd. Jag var redo och känslan när luften tog slut var befriande. Det svarta välkomnade jag. Men det varade inte länge. Jag fick hjälp jag inte önskat och saker fortsatte i samma förtvivlande spiral av smärta och kaos. De ljusglimtar som dyker upp rycks bort igen och det finns inget jag kan göra åt det.

Isa berättade om barnet. Vårt barn. Det är en positiv sak eller hur? Men hur underbart det än är vågar jag inte tro på det, att det kommer ske. Linda dog när Amalia föddes. Vad säger att inte Isa kommer dö med? Jag kan inte ens beskriva hur det känns, hur rädslan och oron tynger mig. Isa sa att hon inte kräver något av mig som far men att hon tror att jag skulle bli en bra far, att hon vet det. Jag känner mig inte lika säker. Det vore nog bättre om jag inte var inblandad alls. För allas skull.

Jag hade nästan kommit fram till beslutet när Sara dök upp, eller inte bara Sara, Dawn var förbi med men det var Sara som hade åsikter om min självvalda exil med cigaretterna som enda sällskap. I nästa stund var jag tillbaka på sjukhuset med dropp och terapi och jag vet inte vad de får för sig ska hjälpa mig ur det här. Jag vill inte ha någon hjälp kan inte folk förstå det? Jag vill bara vara ifred. 

De ville dock inte behålla mig där. Tack och lov för det. Snart var jag hemma i lägenheten igen. Lugn och ro och ensamhet. Med fler tabletter än jag var intresserad av. Jag vill inte ta massa tabletter som ska få mig att må bättre men som bara jämnar ut humöret eller något sådant. Idioter. Tror de verkligen att det hjälper? Nej just det. Det gör det inte.

Men inte ens jag kan gå utan mat hur länge som helst. Leva på gamla kex och vatten. Därför besökte jag ICA en kväll. Det kändes som om alla stirrade på mig och jag mådde inte bra alls. Världen snurrade. Men plötsligt var du där. Som du bara materialiserats ur tomma intet. Det första jag minns var ditt leende och hur enträget jag försökte övertyga dig om att du inte ville lära känna mig och bli en del av mitt kaos, men du lyssnade inte på mig. Det spelade ingen roll vad jag sa. Du bara fanns där, lugn och trygg och säker på din sak.

Jag vet inte hur många gånger jag fick panik de kommande dagarna. Så fruktansvärt rädd att du skulle råka illa ut. Att vem jag är skulle påverka vår relation. Det var inte bara mitt förflutna som förstörde min sinnesro. Mestadels var jag själv som såg allt i svart. Det är lättare att se allt i svart och inte våga tro på att det ljusnar än att bli besviken åter igen.

Du kom förbi en kväll efter jobbet, som så många kvällar innan. Jag hade städat hela dagen, för en gångs skull och allt var i ordning. Jag hade lagat mat, nervös över att du inte skulle tycka om det. Vi drack vin och kvällen slutade i sovrummet. Vi lade oss tillrätta för att sova framåt småtimmarna. Men jag kunde inte sova. Jag låg vaken med slutna ögon och bultande hjärta och dig vid min sida.

Plötsligt insåg jag något. Texten jag skrivit till dig och sedan framfört med gitarr och sång, trots att jag svurit på att aldrig mer röra en sådan, visade på vad jag kände för dig. Det var mitt sätt att säga att jag älskar dig. Men jag visste samtidigt att min kärlek skulle kunna skada dig. Att jag nästa morgon skulle finna dig kall och livlös vid min sida. En outhärdlig tanke.

När du somnat klev jag upp, smygandes som en tjuv om natten och låste in mig i badrummet som så många gånger förr. Händerna öppnade av sig själva badrumsskåpets dörr och där bakom mina insulinförpackningar låg påsen och väntade på mig.

Jag hade funnit den när jag städade. En rest från förr, eftersom jag numera var ren. Ja det känns rätt idiotiskt efter allt som varit att jag dagligen behöver ta sprutor. Dock är en sjukdom en giltig orsak än att vilja glömma. Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot badkaret och började göra i ordning sprutan. Nitbältet fick duga att fästa runt armen och dra åt. Spänningen växte inom mig, jag kände hur adrenalinet pumpade runt i kroppen. Rädd var jag däremot inte, utan konstigt lugn. Säker på min sak. Bättre än så här skulle det inte bli.

Dosen var dödlig, det visste jag och jag satte nålspetsen mot venen i armvecket, lät nålen sjunka in och sedan pressade jag tummen tills dess jag kände kicken, och vilken kick sen.

Det hade kunnat sluta där, det hade det. Men Oscar har berättat att han vaknat och märkt att jag saknades i sängen och gått för att leta efter mig. När jag inte svarade och han fann toalettdörren låst tog det inte lång tid innan han hade brutit sig in, förstått vad jag gjort och sedan ordnat så att jag hamnat på sjukhuset och kunde få hjälp.

Det var först långt senare som han faktiskt berättade för mig hur rädd han varit, hur förbannad han varit och hur han för ett ögonblick velat döda mig själv för det jag gjort mot honom, mot oss, mot det vi hade. Ändå visade han inget av det när jag vaknade.

Själv var jag helt omedveten om allt som hände och när jag slog upp ögonen nästa gång låg jag åter igen nedbäddad i en sjukhussäng med dropp och med dig brevid sängen på en stol. Jag vågade knappt möta din blick. Skammen över att fortfarande vara vid liv och stå till svars för det jag gjort, eller ja, försökt göra var stor. Alltför stor.
– Anton?
Långsamt vände jag blicken mot honom. Hans isblå ögon låsta i mina nötbruna.
– Jag kommer aldrig att försvinna, jag älskar dig. Så snälla lämna mig inte…
Mina ögon tårades och de tårar som rann nerför mina kinder var skamsna. Han torkade långsamt bort dem, ömsint och försiktigt.
– Nej jag ska väl inte göra det.
Konstigt nog menade jag det. Det kändes inom mig att det var rätt beslut och rätt svar.

Jag hade varit så nära död det gick utan att vara det. Troligtvis hade de väl fått trycka in en sån där skitstor nål i hjärtat på mig, ironiskt det där. Adrenalin, det kan återuppliva dig från nästan vilken överdos som helst.

2009-12-23

                                                                                      

Lappen

Plötsligt låg den där. Precis vid garderobens dörr, med ena hörnet under dörren, en lapp som fångat min uppmärksamhet. Det var underligt tänkte jag. För i detta rummet brukar det inte finnas minsta spår av papper. Än mindre vid garderoben. Ingen hade varit inne i den sedan mormors tid, dörren var låst och nyckeln sedan länge borttappad.
Inget jag tänkte mycket på då det fanns många andra utrymmen för förvaring i huset. Jag lutade mig ner och plockade upp lappen och vände upp den.

Vill du komma in?

Min panna rynkades och jag såg mig omkring i rummet som för att söka efter en rimlig förklaring innan jag vred tillbaka blicken till garderobsdörren. Komma in? I garderoben? Satt någon där inne som nu kommunicerade med lappar? Föga troligt tänkte jag rationellt. Någon måste ha lagt lappen här för att retas med mig. Men vem skulle det vara. Jag bodde ensam med min katt och jag tvivlade på att katten lärt sig skriva.
När jag inte kom fram till något tog jag med mig lappen och lämnade rummet, en sista blick innan jag släckte lampan och stängde dörren och gick för att sätta på tekitteln. Sedan tänkte jag inte mer på saken.

Några veckor senare var det något jag skulle hämta inne i rummet och jag kände mig i det närmaste lättad när det inte låg någon lapp på golvet den här gången. Men när jag skulle lämna rummet igen och hade sträckt ut handen för att släcka lampan så hörde jag ett mjukt rasslande och när jag tittade in i rummet så låg det där en lapp på samma ställe som sist.
Jag ställde ner det jag hade hämtat på golvet i hallen och gick in i rummet och bort till garderoben och plockade upp pappret.

Tevattnet är strax färdigt.

Förlåt? Vad var det här egentligen. Nu stirrade jag allt mer klentroget på garderobsdörren. Nej, tänkte jag för mig själv, detta är bara dumheter och jag vände gick beslutsamt mot dörren ut ur rummet. Då hörde jag plötsligt ett svagt visslande ljud av en tekittel och jag stannade med bultande hjärta. Jag hade inte satt på tevatten inan jag kommit in hit. Det var snart tedags men inte ännu.
Ljudet tystnade så småningom och kvar stod jag och tvekade innan jag gick tillbaka mot garderoben igen med försiktiga steg. Ju närmare jag kom desto mer bultade mitt hjärta men det var även en doft som sökte sig till min näsa. Det doftade precis som mitt favoritte, så besynnerligt. Väl framme vid garderoben sträckte jag ut handen mot dörrvredet men innan jag hann lägga min hand på det så gled dörren upp. Inte mycket alls egentligen, bara en glipa, men det syntes ett svagt ljus där inne ifrån som inte verkade komma ifrån någon glödlampa. Det hördes även trivsamt småprat där inne ifrån och mjuka skratt och min nyfikenhet gick mig att stiga närmare och samtidigt som jag öppnade dörren lite mer, kika in genom glipan.

Välkommen, slå dig ner.

Försiktigt öppnade jag garderobsdörren lite mer och klev in. Där inne var det betydligt mer rymligt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Mitt i, ja det går nog inte att beskriva som något annat än ett rum, stod ett runt bord med tillhörande stolar och fåtöljer i alla former och färger. En av dem drogs ut till mig av en liten leende flicka med stora ögon kort hår och klädd i jeans och en t-shirt under en rutig skjorta med uppkavlade ärmar.
När jag satte mig ner insåg jag att jag kände igen fåtöljen. Det var samma som jag haft här hos mormor och som sedan försvunnit någon gång, varför visste jag inte men jag hade älskat den. Den var lika bekväm nu som då.
Vid min plats stod en stor tekopp. En man med olikfärgade ögon räckte mig ett kakfat och jag tog en kaka. En man med stripigt svart hår talade om hur mycket han älskade en flicka och alla lyssnade vänligt. Efteråt var det en äldre dam med grått lockigt hår som berättade om några barn som kämpade emot ondskan med ett speciellt svärd.
Efter att alla runt bordet fått berätta något eller visat något var det min tur. Lite generat berättade jag till sist om flickan som älskade äventyr och som alltid frågade om hon var vilse med stor förtjusning.
Tiden gick då och då kom det fler som hade historier att berätta. Det var en rofylld tillvaro.