I hela mitt liv har jag älskat Hampus. Ända sedan den där dagen i aulan då han sjöng med skolans kör. Minns du? Jag minns det som det vore igår och du har sagt det många gånger att jag borde gå vidare, att jag inte borde klänga mig fast i det förflutna som jag gjort. Mina minnen är mitt allt, förstår du inte det? Det är minnena som hållit mig kvar så här länge. Trots allt kaos, trots all smärta och all skit som vi varit med om. Ja, jag säger vi. I nästan femton år var det faktiskt vi. Inte alltid ett par, men ändå en samhörighet som i alla fall jag inte kan förklara, hur mycket jag än hade velat det.
Alla de gånger vi bråkat som om det varit på liv och död. Kanske har det just varit det. En strid på liv och död. Nu är du på andra sidan. Inte död, men annorlunda och utom räckhåll. Det känns så svårt att förstå även om jag på något sätt accepterat det. Vissa saker är lättare att acceptera än andra. Att jag älskar dig gör nog sitt till. Jag vet att du älskar mig fortfarande, kanske inte på samma sätt längre, kanske har du till och med tröttnat. Jag förstår dig, tro mig, det har jag gjort med.
Alla sa att jag var stark, att jag klarade vad som helst med båda fötterna på jorden även om allt välvde sig i kaos omkring och visst var det så, men det betyder inte att det varar för evigt. Någon gång tar styrkan slut och man orkar inte mer. Någon gång börjar sprickan vidga sig och till sist faller allt i tusen och tusen bitar. Det är en fruktansvärd känsla att inse att man faller utan slut, jag förstår det nu, hur det kändes för dig alla de gånger som det gick åt helvete. Man orkar inte hur mycket som helst.
Saker har en tendens att bli värre och värre även om man tror att det inte kan det för att allt är så fruktansvärt plågsamt som det redan är. Ner, ner, ner går det och till sist är det bara att dyka rakt ner för man orkar inte ens försöka längre. När som helst kan smärtan slå till med all sin kraft och så ligger man där omkullslagen av förlusten igen.
Jag älskade, älskar dem alla fortfarande trots att de är borta nu sedan länge. Jag kunde inte älska Amalia medans hon levde, men nu, när hon är borta så saknar jag henne mer än någonsin. Det känns så fel att hon blev inblandad i våra liv, ett oskyldigt barn utan skuld. Vad är meningen? Finns det ens en mening med det som sker?
Jag har alltid älskat det liv jag levt men på något sätt har det varit en hatkärlek många gånger. Ett beroende man inte kommer ur och när man en gång väl börjat är det bara att fortsätta. Vet jag ens vad kärlek är? Kanske är det bara ett spel som jag aldrig kan vinna. Spelet om lyckan. Jag har trott jag varit lycklig. Jag har strävat efter att behålla den känslan men misslyckats gång på gång. Hur gör man egentligen? Varför försöker man ens?
Det är åtta månader sedan nu. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag inte fick dö ifred den gången. Jag var beredd. Jag var redo och känslan när luften tog slut var befriande. Det svarta välkomnade jag. Men det varade inte länge. Jag fick hjälp jag inte önskat och saker fortsatte i samma förtvivlande spiral av smärta och kaos. De ljusglimtar som dyker upp rycks bort igen och det finns inget jag kan göra åt det.
Isa berättade om barnet. Vårt barn. Det är en positiv sak eller hur? Men hur underbart det än är vågar jag inte tro på det, att det kommer ske. Linda dog när Amalia föddes. Vad säger att inte Isa kommer dö med? Jag kan inte ens beskriva hur det känns, hur rädslan och oron tynger mig. Isa sa att hon inte kräver något av mig som far men att hon tror att jag skulle bli en bra far, att hon vet det. Jag känner mig inte lika säker. Det vore nog bättre om jag inte var inblandad alls. För allas skull.
Jag hade nästan kommit fram till beslutet när Sara dök upp, eller inte bara Sara, Dawn var förbi med men det var Sara som hade åsikter om min självvalda exil med cigaretterna som enda sällskap. I nästa stund var jag tillbaka på sjukhuset med dropp och terapi och jag vet inte vad de får för sig ska hjälpa mig ur det här. Jag vill inte ha någon hjälp kan inte folk förstå det? Jag vill bara vara ifred.
De ville dock inte behålla mig där. Tack och lov för det. Snart var jag hemma i lägenheten igen. Lugn och ro och ensamhet. Med fler tabletter än jag var intresserad av. Jag vill inte ta massa tabletter som ska få mig att må bättre men som bara jämnar ut humöret eller något sådant. Idioter. Tror de verkligen att det hjälper? Nej just det. Det gör det inte.
Men inte ens jag kan gå utan mat hur länge som helst. Leva på gamla kex och vatten. Därför besökte jag ICA en kväll. Det kändes som om alla stirrade på mig och jag mådde inte bra alls. Världen snurrade. Men plötsligt var du där. Som du bara materialiserats ur tomma intet. Det första jag minns var ditt leende och hur enträget jag försökte övertyga dig om att du inte ville lära känna mig och bli en del av mitt kaos, men du lyssnade inte på mig. Det spelade ingen roll vad jag sa. Du bara fanns där, lugn och trygg och säker på din sak.
Jag vet inte hur många gånger jag fick panik de kommande dagarna. Så fruktansvärt rädd att du skulle råka illa ut. Att vem jag är skulle påverka vår relation. Det var inte bara mitt förflutna som förstörde min sinnesro. Mestadels var jag själv som såg allt i svart. Det är lättare att se allt i svart och inte våga tro på att det ljusnar än att bli besviken åter igen.
Du kom förbi en kväll efter jobbet, som så många kvällar innan. Jag hade städat hela dagen, för en gångs skull och allt var i ordning. Jag hade lagat mat, nervös över att du inte skulle tycka om det. Vi drack vin och kvällen slutade i sovrummet. Vi lade oss tillrätta för att sova framåt småtimmarna. Men jag kunde inte sova. Jag låg vaken med slutna ögon och bultande hjärta och dig vid min sida.
Plötsligt insåg jag något. Texten jag skrivit till dig och sedan framfört med gitarr och sång, trots att jag svurit på att aldrig mer röra en sådan, visade på vad jag kände för dig. Det var mitt sätt att säga att jag älskar dig. Men jag visste samtidigt att min kärlek skulle kunna skada dig. Att jag nästa morgon skulle finna dig kall och livlös vid min sida. En outhärdlig tanke.
När du somnat klev jag upp, smygandes som en tjuv om natten och låste in mig i badrummet som så många gånger förr. Händerna öppnade av sig själva badrumsskåpets dörr och där bakom mina insulinförpackningar låg påsen och väntade på mig.
Jag hade funnit den när jag städade. En rest från förr, eftersom jag numera var ren. Ja det känns rätt idiotiskt efter allt som varit att jag dagligen behöver ta sprutor. Dock är en sjukdom en giltig orsak än att vilja glömma. Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot badkaret och började göra i ordning sprutan. Nitbältet fick duga att fästa runt armen och dra åt. Spänningen växte inom mig, jag kände hur adrenalinet pumpade runt i kroppen. Rädd var jag däremot inte, utan konstigt lugn. Säker på min sak. Bättre än så här skulle det inte bli.
Dosen var dödlig, det visste jag och jag satte nålspetsen mot venen i armvecket, lät nålen sjunka in och sedan pressade jag tummen tills dess jag kände kicken, och vilken kick sen.
Det hade kunnat sluta där, det hade det. Men Oscar har berättat att han vaknat och märkt att jag saknades i sängen och gått för att leta efter mig. När jag inte svarade och han fann toalettdörren låst tog det inte lång tid innan han hade brutit sig in, förstått vad jag gjort och sedan ordnat så att jag hamnat på sjukhuset och kunde få hjälp.
Det var först långt senare som han faktiskt berättade för mig hur rädd han varit, hur förbannad han varit och hur han för ett ögonblick velat döda mig själv för det jag gjort mot honom, mot oss, mot det vi hade. Ändå visade han inget av det när jag vaknade.
Själv var jag helt omedveten om allt som hände och när jag slog upp ögonen nästa gång låg jag åter igen nedbäddad i en sjukhussäng med dropp och med dig brevid sängen på en stol. Jag vågade knappt möta din blick. Skammen över att fortfarande vara vid liv och stå till svars för det jag gjort, eller ja, försökt göra var stor. Alltför stor.
– Anton?
Långsamt vände jag blicken mot honom. Hans isblå ögon låsta i mina nötbruna.
– Jag kommer aldrig att försvinna, jag älskar dig. Så snälla lämna mig inte…
Mina ögon tårades och de tårar som rann nerför mina kinder var skamsna. Han torkade långsamt bort dem, ömsint och försiktigt.
– Nej jag ska väl inte göra det.
Konstigt nog menade jag det. Det kändes inom mig att det var rätt beslut och rätt svar.
Jag hade varit så nära död det gick utan att vara det. Troligtvis hade de väl fått trycka in en sån där skitstor nål i hjärtat på mig, ironiskt det där. Adrenalin, det kan återuppliva dig från nästan vilken överdos som helst.
2009-12-23
Jennologi 