Resan, tiden som gått och livet…

Nu är det bara timmar kvar tills den där stunden för ett år sedan då jag satt på sjukhuset och vakade den där februarinatten. Utanför föll snön så sakerliga, allt var stilla, allt var lugnt. Morgonen kom, började övergå till förmiddag och du begav dig iväg på din resa.

A journey, a great adventure

the elven ship has come to the landing
still the feast is going on
shared laughs and merry songs
the bonfires gives the mist an amber glow
the time has come to set the sail
to board the deck
and glide through the darkest water
the journey has just begun
awaiting is the infinite library
and outside the windows
the hills and meadows wrapped
in fog and rain so light

2016-02-13

Sammanfattning av 2016

Såg människan jag älskade dö, förlorade min älskade katt, sörjde mer än någon gång tidigare. Fixade knappt att leva vidare, sov och grät, strulade upp studierna men styrde upp dem igen och livet igen. Skaffade ny katt, firade högtider med de jag älskar, knöt systraband med älskad vän och hälsade på denna och fick besök tillbaka och hjälp att ordna mitt hem fullt av kaos. Spelat WoW, Forge of Empires, Candy Crush Soda, The Sims och rollspelat med vänner. Slutat läsa böcker helt och hållet och börjat så smått igen. Skrivit mindre än jag trott jag skulle göra fast på samma gång skrivit mer än jag brukat göra och ritat. Lagt fler pärlplattor än jag gjort på länge och odlade saker på balkongen. Började med saker igen som jag inte gjort på några år och gjorde illa ryggen, den är dock på bättringsvägen. Glömde bort att döden är en del av livet men blev tacksamt nog påmind om det igen och fann ro i vetskapen.

Inför 2017 har jag en del saker jag vill göra mer av. Ett urval av dessa saker är att fortsätta vara kreativ, skaffa bättre rutiner på saker och ting, lära känna mig själv ännu bättre och vara snäll mot mig själv, röra mig mer ute i världen och skaffa jobb på något sätt.

Det kallas tvivel, det där som stör…

Idag är tredje dagen på höstterminen och jag har redan hunnit med att haft ett par dagar med någon slags obestämd men ganska överväldigande ångest. Mina små mentala demoner som jag dömt till ångesthamstrar har varit helt sjövilda och bestämt hävdat att jag kommer faila mina studier, att jag inte komma finna och/eller kunna ta hand om en ny liten katt och att mina planer på att hälsa på en vän är dömt till katastrof redan på förhand. Inte speciellt rationellt, men rädslor är sällan det.

Så därför gör jag mitt bästa att motverka dessa genom att skriva om dem, själv hävda att nej det är tämligen orimligt att man skulle faila sina studier redan första, eller andra dagen, prata med min vän Y om saken och intala mig själv om att vill inte folk att jag ska träffa mig, eller att jag ska hälsa på så kommer de förhoppningsvis säga det.

Jag har dessutom tittat genom vad kurserna innebär att jag ska göra och gjort en del småsaker idag och det borde väl stilla oron en smula i alla fall. Att jag gjort det jag ska. Det blir bra det här.

I morgon börjar allvaret igen

Nåja, fullt så dramatiskt som rubriken på detta inlägget är det kanske inte. Men imorgon börjar jag i alla fall studera igen och det är en ganska stor sak för mig. Eftersom saker blev som de blev i år med min flickväns insjuknande och dödsfall så låg mitt fokus på ungefär allt annat än att studera i våras och det var långt ifrån säkert att jag skulle få studiemedel igen nu i höst. Men det fick jag.

Nu efter nästan ett halvår av tid då jag bearbetat det som skett, dragit mig själv på fötter igen även om det är vingligt ibland, tvingat mig själv att umgås och inte isolera mig precis hela tiden, så tror jag att jag är redo att komma igång igen. Det är rätt stor skillnad från att ligga i sängen om natten, inte kunna sova och ifrågasätta att man själv är vid liv och om man verkligen borde fortsätta vara det och ha noll koll på de mest basala,vardagliga saker till där jag befinner mig nu.

Kanske kommer det fungera, kanske inte. Men jag vill i alla fall.

Steg för steg

Först fick vi veta vad som var fel. Sedan kom väntan mer eller mindre. Sedan kom döden på besök. Hur hanterar man att den man älskar går vidare? Hantera allt med ditt hem och allt praktiskt som skulle ordnas och så givetvis gravsättningen i minneslunden och minnesfesten. Och nu har ännu ett steg på den resa som livet för oss som är kvar tagits och ditt namn har kommit upp i minneslunden.

Steg för steg blev saker klara, kvar finns bara sorg och saknad.

Två månader

Idag var jag och rarings dotter på kyrkogården och hälsade på. Det kändes mer ok än jag trodde det skulle göra. Vädret var finare (grått och nästan regn) än när vi urnsatte henne och fåglarna sjöng, träd och buskar susade. Det kändes bra.

Men på många sätt känns det även mindre bra. Ja, inte just besöket där men hela saken. Givetvis går allt i vågor, men det är bra mycket lättare att befinna sig i topparna än i dalarna så att säga… Vi såg i alla fall en Dellyfågel.

Ibland finns det de som säger det bättre

I den värld vi lever i är det lätt att bli rädd, att stänga in sig själv med sina egna tankar och rädslor. Se bara på det som skedde idag i Bryssel.

Men jag vill inte vara så. Jag vill inte leva i en värld där jag är rädd hela tiden. Sådär väljer jag att istället fokusera på det som min älskade skrev i november förra året och jag vill dela hennes kloka ord med er. [Här] finner ni dem.