Nio månader eller en evighet

Nio månader sedan du begav dig på din resa. Vart är du nu? Vilka träffar du och vilka dansar du med? Läser du mycket? Pratar och diskuterar du med alla de som även de lämnat denna värld och verklighet?

Jag saknar dig, du fattas mig.

I morgon börjar allvaret igen

Nåja, fullt så dramatiskt som rubriken på detta inlägget är det kanske inte. Men imorgon börjar jag i alla fall studera igen och det är en ganska stor sak för mig. Eftersom saker blev som de blev i år med min flickväns insjuknande och dödsfall så låg mitt fokus på ungefär allt annat än att studera i våras och det var långt ifrån säkert att jag skulle få studiemedel igen nu i höst. Men det fick jag.

Nu efter nästan ett halvår av tid då jag bearbetat det som skett, dragit mig själv på fötter igen även om det är vingligt ibland, tvingat mig själv att umgås och inte isolera mig precis hela tiden, så tror jag att jag är redo att komma igång igen. Det är rätt stor skillnad från att ligga i sängen om natten, inte kunna sova och ifrågasätta att man själv är vid liv och om man verkligen borde fortsätta vara det och ha noll koll på de mest basala,vardagliga saker till där jag befinner mig nu.

Kanske kommer det fungera, kanske inte. Men jag vill i alla fall.

Sex månader går så fort…

Var på kyrkogården idag och hälsade på. Sex månader idag sedan du reste vidare. Tiden har gått så fort även om det samtidigt känns som de längsta sex månaderna i mitt liv. Det är knepigt det där.

Do Not Stand at My Grave and Weep

Do not stand at my grave and weep.
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft star that shines at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there; I did not die.

~ Mary Elizabeth Frye