Tunga steg i trappan och inne i det lilla hålet i väggen till boning, en trappa upp på vingliga stolpar och trött lutandes mot husruinen intill, blir alldeles tyst. Far är på väg och alla sneglar oroligt åt mors håll medan de långsamt glider in i skåp, bakom den halvt sönderfallna kökssoffan där far och mor sov. Den minsta av dem drar den smutsiga tvätten över sig och blir till ett med högen i tvättkorgen.
Vems mor hon är lite oklart, bara en i raden av många, men i alla fall den minstas måste hon ju vara i alla fall. Annars hade hon aldrig fått stanna. De flesta stannade aldrig länge ändå, ingen hade hittills lyckats ge far det far ville ha.
Stegen stannar utanför dörren och alla håller andan, ska far vara god ikväll? Har han mött de som vandrar gatorna fram i sina svarta kåpor, bland sophögar och ruiner i staden, de som sägs frälsa själar som gått förlorade genom att ge dem ett namn.
Det skramlar med nycklar och en vrids sakta, knarrande om. Låset är bland det dyrbaraste de har. Det säger alltid far de gånger han väl talar till dem. Oftast sitter han bara där vid bordet med den solkiga duken och stirrar in i väggen där det borde ha varit ett fönster. Någon, en tidigare mor, har satt upp gardiner runt en målning för att ge intryck av ett fönster i alla fall. Problemet är bara att de otäta, fuktdrypande väggarna inte bidrar ett dugg till illusionen. Inte heller bristen på målning. Den sålde far förra vintern för att kunna köpa Glöm bort. Far gör allt för Glöm bort. Men ännu har han inte lyckats glömma bort sin familj, de många barnen och hans miserabla tillvaro. Det kostar för mycket.
Handtaget trycks ner, dörren knarrar oroväckande, och far kommer in. Stänger den bakom sig igen och torkar av de sönderfallande stövlarna, omvirade med trasor och oroväckande droppande av avloppsvatten, det känns så på stanken i alla fall, på den slitna mattan. Stanken avviker från den vanliga lite söta, ruttna odören som finns här inne och som aldrig försvinner, hur mycket mor än städar.
Far ser sig omkring i det minimala rummet. De har inte ens ett avträde här, det finns ute på innergården och de delar alla på den. De har knappt något som kan kallas för kök heller, bara en rostig gammal spis som hela tiden ryker in och en spann med vatten hämtad från brunnen på stadens torg. Det är allt.
Blicken fastnar på mor som skamset rodnar och hon skyndar sig bort till tvättkorgen och lyfter upp den och bär den bort mot dörren med gungande kjolar. Där stannar hon och ser ner i golvet. Väntar på hans godkännande och rycker endast lite till när han höjer handen och långsamt smeker henne över kinden med det metalliska, kloliknande fingret och lutar sig fram som för att viska något i hennes öra, men drar bara in hennes doft innan han backar undan och öppnar dörren åt henne och släpper ut henne. Hon försvinner ut skyndsamt och är borta.
Det gör alltid ont när mor försvinner. De har inget Glöm bort som far har. De har alla sina minnen kvar. Minnen som aldrig försvinner och som ofta förvandlas till mardrömmar som håller dem vakna om nätterna i ett tillstånd som inte ledde till något gott. Till sist är stanken så fruktansvärd, inte något annat likt, att ingen står ut och detta trots att far är behjälplig och bär ut dem, det som inte ska vara i någon människas boning. Bärs ut, läggs ner, glöms bort. Högen som växer.
Far sitter där ensam till sist. För visst är man ensam om man inget ser och inget minns? Flaskan med Glöm bort står tom framför honom och lika tom är hans blick. Då och då hörs klagande och krafsande ljud från de otäta golvplankorna. Far harklar sig lite, stampar otåligt med de stövelklädda fötterna och torkar sig lite i ögonen.
“Säg, varför gråter far?”, hörs en liten viskande röst.
“Tig…”
“Varför gråter far? Varför gråter far?” De små rösterna blev fler för varje gång han stampade med foten och bad dem tiga. Till sist var de så många som de någonsin varit.
“Men tig då!”
“Namn, namn. Ge oss namn!”
“Tig! Ni finns inte! Ni finns inte…”
Men de lämnade honom inte ifred.
Jennologi 